Aprilhäxan – Majgull Axelsson

Det här var en sådan där bok, där när man når slutet känner man bara ”nej, snälla var inte slut ännu, jag vill läsa lite till”.

Boken handlar om tre flickor som växte upp i Motala på femtiotalet, de växte upp som systrar, fast det var de inte alls. De bodde alla hos tant Ellen, tant Ellen som lagade en massa mat, sydde fina klänningar åt dem och som var så snäll. De tre var Margareta, Birgitta och Christina, som Hagaprinsessorna fast Desiree saknades. Dels beskrivs deras uppväxt, de är alla fosterbarn och har alla tre sina skador med sig. Trots det lyckas en bli läkare och en bli fysiker, men den tredje hon bli alkolist…

Det handlar också om de tre kvinnornas relation i vuxen ålder och ett slags mysterium som hänger över dem, eller är det en slags förbannelse?

Förutom dessa kvinnor består persongalleriet av läkaren Hubertsson som var inneboende hos Ellen, och om en handikappad flickas uppväxt på institution.

Den här boken kändes mycket aktuell när det samtidigt som jag läste den kom en nyhet om att alla de som varit barnhemsbarn eller fosterhemsplacerade och ingår i föreningen Samhällets styvbarn inte kommer att få någon ersättning från staten som kompensation för deras förstörda barndomar.

Någonstans känner jag hur tomt det låter när jag beskriver boken, det fantastiska med den är liksom allt som man inte får med i denna beskrivning. Det är allt det där om hur Majgull Axelsson dansar med språket, hur hon kan levande beskriva allt från hur det var att leva på institution på femtiotalet, till hur det är att leva som A-lagare idag. Hur hon verkligen hoppar in i hjärnan på sina personer och beskriver helt från deras perspektiv. Nu måste jag leta efter fler av hennes böcker!

Andra som har skrivit om boken:
Svenska Gotland
Elias läser och skriver
Det mörka tornet
Nystas bibliotek
Helenas boksidor
Bilder och ord
Fortunecity
Stellas bokblogg

Om du gillade den här boken kanske du också tycker om:
Skumtimmen
Råttfångerskan
Stenhimlen
Fortfarande Alice

Kriget är över – Morgan Alling

—- Uppdatering 2011-09-22 —-

Det var den här boken som vann Iris ljudbokspris 2011, ett mycket bra val av juryn tycker jag trots att jag inte lyckades med min läsutmaning.

—- Uppdatering 2011-09-22 —-

Det är svårt att recensera självbiografier för på något sätt så recenserar man någon annan människas liv och vad har man för rätt att göra det? Hur som helst så är Morgan Allings bok kriget är över en fantastisk bok trots att den börjar i en riktigt gyttjig barndom, en mamma som är periodare en styvfar tillika pappa till halvbror som är kriminell, in och ut på barnhem, växlat med att vara hemlös och bli slagen. Det låter som en otrolig tung bok, men den berättas från ett barns perspektiv, ett barn som älskar sin mamma trots att hon blir full och trots att hon är tillsammans med en man som är våldsam när han är full, och en storebror som vill skydda sin lillebror. Det är just berättat så, ”att så här är det”, ”för att klara sig här måste jag göra så här”.

Någonstans blir faktiskt boken värre ju äldre han blir när det blir mer och mer klart att de som ska hjälpa honom, ”socialtanter” och fosterfamiljer, istället är de som är oärliga och försummar alla möjligheter att hjälpa till. De som är till mest hjälp är faktiskt grannbarn och klasskamrater som förstår och som stöttar fast de inte är speciellt gamla.

Historien ljusnar dock något med tiden, det finns bra människor i världen också.

Det jag saknar i boken är lite mer om vad som hänt sedan, har det gått bra för brorsan och syrran? Dessutom eftersom han skrev boken lite för att vuxenvärlden inte ska vara så undfallande så hade det varit bra med ett faktakapitel på slutet om hur man ska göra när man som vuxen gissar att något är fel? Ska man kontakta socialen med en gång, prata med bris, prata med barnet och i så fall hur? Det är så lätt att kasta sten på de som inte gör något, men gör man något och det blir fel effekt så är det ju också fel. Nåja, det var bara en liten kommentar till en bok som är mer än läsvärd!

Andra som har skrivit om boken:
SvD
Bokstunder
Boktoka
Molnhopp
Bims blogg