Etikettarkiv: Nobelpris

Fria män – Haldór Laxness

Att läsa en gammal nobelpristagare gör ju att förväntningarna är högre än vanligt. Denna gång infriades en hel del av förväntningarna. Språket är antagligen helt fantastiskt i den isländska versionen och det är riktigt bra i nyöversättningen också. Historien är en familjesaga som utspelar sig under tiden som Island blir modernt. Den isländska landsbygden går ifrån att vara bebyggd av fårfarmare som bor i små enkla torvhus, utan vare sig, el, vatten, bilar och där kaffe och snus utgör lyxartiklarna, till ett Island där det är mer lönsamt att ha rävfarmar, då folk bor i dragiga hus i trä och betong, där bilar dyker upp och politikerna lovar att elektrifiera ön.

Huvudpersonen i boken är Bjartur, han har slavat i 18 år för en storbonde för att få råd att köpa sig en egen liten gård, med egna får. Gården han köper är övergiven på grund av spökerier som går tillbaka till medeltiden när en grym kvinna bodde där, hon påstås fortfarande förgöra varje bonde som försöker sig på att bo där. Men Bjartur är en stolt man och han tror inte på några makter vare sig spöken eller gud, och nu är han nygift och ska flytta in i gården.

Det kan låta tråkigt att läsa om hur en fattig bondfamilj som livnär sig på får har det, och hur de förlorar barn nästan varje år, men det är det inte. Det är som en gammal isländsk saga fast i ny tappning, den kärva stilen finns kvar och de blodbestänkta historierna likaså, även om ingen man i boken går envig. Däremot kommer det in lite fin isländsk diktning i gammal tradition.

Historien väver också in den isländska arbetarhistorien och det gamla klassamhället (jag hade inte ens tänkt på att det kunde ha varit ett klassamhälle på Island, de är ju så få). Bjartur själv är en fascinerande människa, otrevlig och sympatisk om vartannat. Frågan är om inte Halldór blev inspirerad av August Strindberg när han beskrev honom, en man som antingen älskar kvinnan eller så hatar han henne, men aldrig något däremellan?

Andra som har skrivit om boken:
DN
SvD
Böcker, böcker, böcker 

Annonser

3 kommentarer

Under 1900-tal, Bokrecension, ebok, Läst 2011, Roman

Öken – Jean-Marie Gustave Le Clézio

Den här boken är som en ökenvandring, det ser till synes likadant ut dag efter dag, och ändå är det något som händer, fast det händer så långsamt att man nästan inte märker det. Den som letar efter en historia med mycket action kommer att bli djupt besviken, det här är en långsamt berättad saga, eller snarare två långsamt berättade sagor som växlar om i berättandet. Det centrala i båda är öknen, det oändliga havet av sand och sten, den grymma, vackra öknen.

Den ena av berättarna är Nour som flyr undan fransmännen som är ute efter att kuva de nordafrikanska stammarna, den andra berättaren är en ung nomadflicka Lalla som bor i en stad många år senare. Trots att Lalla bor i en stad tillbringar hon mycket tid vandrande ute i öknen tillsammans med sin tyste vän som kan allt om öken. När Lalla blir tvingad att fly till Marseille fortsätter hon sitt vandrande, men istället för att beundra vacker ökennatur ser hon istället hur de fattiga invandrarna i Marseille lever och överlever, hon iakttar men deltar inte.

Berättelsen har sagans skimmer, allt berättas inte, mycket lämnas fritt åt fantasin att leka vidare med.

 

Andra som har skrivit om Öken:
Litteraturablogg
Sydsvenskan
Bokhora
DN
SvD
Lottes blogg
Ewa Carin
Boris Triogorin

1 kommentar

Under 1800-tal, 1900-tal, Bokrecension, Läst 2010, Nutida