Tag Archives: barnuppfostran

Felicia försvann – Felicia Feldt

En korridorkompis berättade en gång för mig att hennes mamma kastade ut henne när hon var 16 år och om hur hon fick bo hemma hos olika kompisar. Jag frågade naivt om hon inte kunde fått hjälp av socialen. Det kunde hon inte för hennes mamma arbetade där.

Ungefär så utlämnad och maktlös måste Felicia känt sig, att ha en mamma Anna Wahlgren som var allmänt känd som Sveriges bästa expert på barnuppfostran under 80-talet. För vem skulle tro på allt Felicia kunde berätta om mammans fyllor, skumma män som bodde hemma hos dem, alla styvfäder, dåligt med mat, hot om att få stryk, och de slag som hennes mamma utdelade när de inte lydde, eller alla flyttar, en om året ungefär. Ja, som ni hör så är boken ingen upplyftande bok, det är ingen bok man läser en dag när man känner sig lite under isen.

Det är inte lätt att vara barn till kända föräldrar och kanske speciellt till föräldrar som är kända för sina metoder angående barnuppfostran, jag tänker bland annat på Jan Myrdals bok Tolv på det trettonde. För mig som utomstående är det omöjligt att veta vad som är sant eller inte sant i boken, men är en tiondel sant så är det fortfarande en hemsk uppväxt som Felicia har varit med om.

Språket i boken är rakt, men historien hoppar framåt och bakåt med väldiga kliv. Ena stunden är det en vårdnadstvist om Felicias son, andra stunden är det Felicia och hennes syskon som små när de är lämnade ensamma i flera dagar. Det som ramar in boken är en sorg, men i övrigt känns den som en hög med lösa papperslappar, den skulle behövt få mogna något och lapparna skulle behövts utökats och fogats samman lite bättre. Det är lite som att läsa en massa lösryckta blad från någons dagbok, där bladen har lossnat och vinden har vispat runt dem i rummet och de blad man får tag på är från 2005, 1975, 1981 huller om buller. Sedan tycker jag faktiskt att Felicia försvann lite i boken, jag ville ha mer av henne, det är väldigt mycket hennes mamma och hennes syskon, men var är Felicia?

Om du gillade Felicia försvann kanske du också tycker om:
Kriget är över
Boken om mig själv
Mor gifter sig
Avig Maria
Om det så skulle kosta mig livet

Andra som har skrivit om boken:
DN
SvD
Bokhora
Enligt O
BookyDarling

Dark places
Bokmania
Lyrans noblesser
Kreativa dalkullan
Breakfast club
Barnsidan

Annonser

2 kommentarer

Filed under Bokrecension, ebok, Läst 2012, Självbiografi

Tigermammans stridsrop – Amy Chua

I lågstadiet hade vi en skrivbok där vi skrev historier helt fritt, i den boken rättades inga stavfel, inga kommatecken lades till av läraren i efterhand, inga grammatiska fel granskades, för med det skrivhäftet skulle vi lära oss att det var roligt att skriva, inget annat. Efter att ha läst Tigermammans stridsrop kan jag inte låta bli att undra vad Amy Chua skulle ha tyckt om boken, då när hon stenhårt drillade sina två döttrar i piano och fiol och samtidigt krävde att de alltid skulle vara bäst i skolan.

Hennes döttrar skulle ständigt vara bättre än vad lärarna förväntade sig, de skulle kunna alla sina läxor som ett rinnande vatten. De fick inte gå hem till andra barn och leka, för de skulle studera, de skulle förbereda sig för framtiden. I boken beskriver hon öppet om hur hårt hon har drivit sina döttrar, hon har hotat dem med att skänka bort deras leksaker om de inte spelar fiolläxan perfekt, med att de inte ska få några julklappar, tvingat dem att spela fyra timmar i rad utan paus för vare sig middag eller toalettbesök, allt för att nå precision.

Det här är metoder som låter hemska för de flesta västerlänningar och det är hon fullt medveten om. Hon har i många år dolt hur hårt hon har kört med barnen. Det här är en bok man kan läsa på två sätt; antingen läser man den och förfäras över hur någon kan behandla sina egna barn så illa, eller så läser man den och funderar på om man kanske kan ställa högre krav på barnen än vad man gör i Sverige idag? Kan de flesta barn nå längre i skolan om föräldrarna och lärarna krävde mer av dem?

Personligen så läste jag med de senare glasögonen på. Visst mycket hon beskriver är extremt och jag tror barn behöver leka och ha timmar varje dag som inte är inrutade med läxor och pianoövningar, men nog skulle barn kunna lära mer om det ställdes mer krav på dem? Då kanske Sverige skulle lyfta i de internationella Pisa-undersökningarna, kanske även inom matematik och naturvetenskap?

Hon har också en delpoäng i att hon säger sig tro på att hennes barn är kapabla och de kan klara av att få full pott på proven i skolan, bara de anstränger sig tillräckligt mycket. För tror man att barn kan saker så visar det sig ofta att de faktiskt klarar det. Hon är också inne på Ingemar Stenmarks ”Det är konstigt att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Alltså man måste träna ofta och mycket för att bli duktig på något.

Fast det kan ju också vara att jag är skadad av att ha tränat en asiatisk kampsport i unga år, där tränarna ställde krav och vi gjorde som de sa, och där nöta in kunskaper var det sätt man lärde sig dem på.

Sedan tror jag att det finns avigsidor med att ha asiatiska tigermammor, efter att ha jobbat i IT-branschen med kontakter i Asien så ser jag några mönster. De är ofta otroligt duktiga, men inom ett väldigt smalt område och de många gånger inte kreativiteten att hitta lösningen utanför ramarna. Och de säger aldrig nej till auktoriteter (chefer och kunder) fast de borde göra det ibland.

Hur som helst det var en intressant bok att läsa trots att den var skriven med ett väldigt platt språk (dålig översättning?) ungefär som en amerikansk självhjälpsbok.

Grannfrun
SvD 
Peter Larsson
DN
Bittersweetaste
Corren

 

4 kommentarer

Filed under 2000-tal, Bokrecension, Läst 2011, Nutida, Självbiografi