Veterinärliv – Marianne Lindsjöö


En liten tunn pocketbok som landade i mitt knä och som snabbt blev slutläst. Återigen en kåseribok – fast jag har sett flera kalla denna typ av skrifter för krönikor, jag har alltid trott att krönikor var seriösa och kåserier var lättsamma – och återigen där husdjur eller i detta fall kanske snarare djur står i fokus. Marianne har jobbat många år som veterinär och har på så sätt umgåtts med många sorters djur; ormar, elefanter, kor, kängurur, men framför allt hästar.

Kåserierna är av blandad kvalité en del historier är helt makalösa, hur det går när man raggar upp poliser för att förlösa kossor eller hur man tar blodprov på elefanter, andra är lite segare. En del tycker jag direkt kunde ha redigerats bort, andra borde kanske skrivits om. Det är väl det jag tycker är negativt med boken, jag upplever det som att det inte har varit någon redaktör med som har strukit och krävt omskrivningar. Det är inget fel på språket i sig, men en del historier når trots det inte fram. Kanske fungerar den bättre som ljudbok.

Trots min negativa åsikter ovan så tycker jag om boken, de delar som inte når upp kommer man fort förbi, och de bra historierna är riktigt bra. För den som funderar på att bli veterinär är det absolut en bok att läsa för att få lite förståelse för yrket och vad som är viktigt, till exempel att ha en pålitlig bil om du är ambulerande veterinär.

Om du gillar Veterinärliv kanske du också gillar:
Fånge i hundpalatset
Råttfångerskan
Berlinerpopplar

Kommentarer inaktiverade för Veterinärliv – Marianne Lindsjöö

Filed under Bokrecension, Kåseri, Läst 2012, Nutida, Självbiografi

Kommentarer inaktiverade.