Tigermammans stridsrop – Amy Chua


I lågstadiet hade vi en skrivbok där vi skrev historier helt fritt, i den boken rättades inga stavfel, inga kommatecken lades till av läraren i efterhand, inga grammatiska fel granskades, för med det skrivhäftet skulle vi lära oss att det var roligt att skriva, inget annat. Efter att ha läst Tigermammans stridsrop kan jag inte låta bli att undra vad Amy Chua skulle ha tyckt om boken, då när hon stenhårt drillade sina två döttrar i piano och fiol och samtidigt krävde att de alltid skulle vara bäst i skolan.

Hennes döttrar skulle ständigt vara bättre än vad lärarna förväntade sig, de skulle kunna alla sina läxor som ett rinnande vatten. De fick inte gå hem till andra barn och leka, för de skulle studera, de skulle förbereda sig för framtiden. I boken beskriver hon öppet om hur hårt hon har drivit sina döttrar, hon har hotat dem med att skänka bort deras leksaker om de inte spelar fiolläxan perfekt, med att de inte ska få några julklappar, tvingat dem att spela fyra timmar i rad utan paus för vare sig middag eller toalettbesök, allt för att nå precision.

Det här är metoder som låter hemska för de flesta västerlänningar och det är hon fullt medveten om. Hon har i många år dolt hur hårt hon har kört med barnen. Det här är en bok man kan läsa på två sätt; antingen läser man den och förfäras över hur någon kan behandla sina egna barn så illa, eller så läser man den och funderar på om man kanske kan ställa högre krav på barnen än vad man gör i Sverige idag? Kan de flesta barn nå längre i skolan om föräldrarna och lärarna krävde mer av dem?

Personligen så läste jag med de senare glasögonen på. Visst mycket hon beskriver är extremt och jag tror barn behöver leka och ha timmar varje dag som inte är inrutade med läxor och pianoövningar, men nog skulle barn kunna lära mer om det ställdes mer krav på dem? Då kanske Sverige skulle lyfta i de internationella Pisa-undersökningarna, kanske även inom matematik och naturvetenskap?

Hon har också en delpoäng i att hon säger sig tro på att hennes barn är kapabla och de kan klara av att få full pott på proven i skolan, bara de anstränger sig tillräckligt mycket. För tror man att barn kan saker så visar det sig ofta att de faktiskt klarar det. Hon är också inne på Ingemar Stenmarks ”Det är konstigt att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Alltså man måste träna ofta och mycket för att bli duktig på något.

Fast det kan ju också vara att jag är skadad av att ha tränat en asiatisk kampsport i unga år, där tränarna ställde krav och vi gjorde som de sa, och där nöta in kunskaper var det sätt man lärde sig dem på.

Sedan tror jag att det finns avigsidor med att ha asiatiska tigermammor, efter att ha jobbat i IT-branschen med kontakter i Asien så ser jag några mönster. De är ofta otroligt duktiga, men inom ett väldigt smalt område och de många gånger inte kreativiteten att hitta lösningen utanför ramarna. Och de säger aldrig nej till auktoriteter (chefer och kunder) fast de borde göra det ibland.

Hur som helst det var en intressant bok att läsa trots att den var skriven med ett väldigt platt språk (dålig översättning?) ungefär som en amerikansk självhjälpsbok.

Grannfrun
SvD 
Peter Larsson
DN
Bittersweetaste
Corren

 

4 kommentarer

Filed under 2000-tal, Bokrecension, Läst 2011, Nutida, Självbiografi

4 responses to “Tigermammans stridsrop – Amy Chua

  1. Nils Larsson

    Det är jag som har översatt boken. Jag tror att det platta språket beror på att Chua inte är någon vidare stilist själv, det märktes på originalet. Jag har tvärtom fått beröm på sina håll för översättningen och verkligen varit noga med att få boken så perfekt som möjligt. Men om författarens eget språk inte är det bästa kan inte en översättare göra allt.

    Hälsningar
    Nils Larsson

    • Tack för svaret!
      Jag har inte själv läst någon originaltext av Amy Chua, men jag misstänkte att språket även i originalet kunde vara tunt, så som det ibland är i denna typ av amerikansk litteratur.
      /Den lilla boklådan

  2. Pingback: Boken om mig själv – Kajsa Grytt | Den lilla boklådan

  3. Pingback: Nedkopplad – Susan Maushart | Den lilla boklådan